Tio år. Ett decennium har förflutit sedan vi första gången
tog på oss röda sportstrumpor och bakfulla gick ut på en brännbollsplan. Mycket
har hänt i vår omvärld. Smartphones, Facebook, Twitter och Instagram har alla
gjort att vi håller kontakten med andra människor på nya sätt (och tar längre
toapausar). Fotbolls-VM har spelats tre gånger, fotbolls-EM två. OS har ägt tum
i Turin, Peking, Vancouver, London och Sotji. Sverige har bytt regering två
gånger. TV har blivit platt, rundad och uppkopplad. Christer Fuglesang har åkt
upp i rymden.
Även för oss rödsockor har det hänt mycket. Alla är klara
med studierna (Jörgen och Susanna var klara men är nu tillbaka). De
flesta har flyttat från Umeå (Jörgen och Susanna hade flyttat men är nu
tillbaka). Folk har fått jobb. Rylle har blivit polis och får fråga ”Jaha, och
hur var det här då!” Stockholm har nu fler Rödsockor än någon annan stad. Folk
har gift sig. Folk har fått barn. Folk ska få.
Och i den här stormen av händelser så har Ö-vik Red Socks
stått. Stadigt. Tryggt. Man vet vad man får. För där har väl inget förändrats.
Eller?
För tio år sedan var vi jävligt osäkra på att vi ens skulle
orka oss till ängarna på lördagsmorgonen (alla gjorde inte ens det). Tur att vi
gjorde det, för annars hade nog inte vi funnits kvar till nästa år.
För nio år sedan var ingen osäker på om vi skulle ta oss
till ängarna och då vann vi en match. Tur att vi gjorde det, för annars hade
det blivit lite tjatigt att få stryk hela tiden och intresset hade svalnat.
För sju år sedan kändes vi oss ganska säkra på att minst
vinna en match och då bytte vi tillbaka till röda tröjor. Tur var väl det, för
annars hade färgen i lagnamnet blivit än svårare att förklara.
För sex år sedan, iförda röda tröjor, tvekade vi om vi
skulle ta oss till den slutspelsmatch vi kvalificerat oss till. Tur att vi
orkade upp, för annars hade vi aldrig upplevt en slutspelsdag på ängarna och
inte blivit bitna.
För tre år sedan använde vi oss av lärdomar vi fått från
slutspelslagarna och blev seedade. Tur hade ingenting med det att göra.
För två år sedan blev vi seedade igen. Och sen igen förra
året. Och tur är väl det för att ska man bli uttittad medan man tränat 20
gånger under våren (varav 6-7 i regn och ett par inomhus) så vill man ju spela så många matcher som
möjligt när det väl finns chansen.
Efter ovan utläggning så kan man ju konstatera att det har
förändrats en hel del. Men en sak har faktiskt inte det. Vi har varje år varit
vänner som haft roligt och vi har hela tiden lockat gamla vänner att återvända
och nya vänner att prova på. De som började spela med Red Socks för nio år
sedan kom till en förening som var väldigt annorlunda än den vi har idag.
Som Charles Darwin aldrig skrev: Utvecklas eller dö.
Vi har inte dött. Tvärtom.
Och allt detta är ju gott, men min poäng är att vi fortsatt
och haft roligt för att vi förändras och för att vi lockat nya människor. Om vi
skulle planera att i maj anmäla laget till 08:00 på lördagen, supa oss
klappkalas på fredag kväll och sedan linka, bakfulla, hemåt vid 11:00 så hade vi nog inte
fått ihop ett lag. Hade vi förlorat alla matcher ifjol hade förmodligen intresset sjunkit.
Hade vi inte varit ett lag som redan på lördagseftermiddagen pratat om ”nästa
år ska vi göra så här istället” så hade man inte bokat två semesterdagar 10
månader i förväg.
Jag vill ha (minst) 10 år till av Red Socks. Jag vill att
tröjorna ska vara röda, att sångerna ska vara ljudliga, att vännerna ska vara
goda och att lyrorna många. Jag vill ha det Red Socks som jag alltid haft. Ett
Red Socks som man vet var man har. Ett Red Socks som förändrar och anpassar
sig.
No Comment to " Nygamla tider "