Efterkrönikan #4 - Underskatta aldrig maskoten

Tänk att en liten boll, ett slagträ, några konor och ett gäng rödstrumpor kan ha en sådan påverkan. Mina två månader i ”lilla landet väster om den stora pölen” bokades så klart in med förutsättningen “Jag och Chia måste vara hemma till brännbollsyran!” Helt inställd på att brännbollsyran var sista helgen i maj landade jag således hemma i Umeå den 23:e maj, vilket visade sig vare en vecka för tidigt. En vecka har aldrig känts så lång men så plötsligt var det äntligen dags!!

Taggad för att kika på Ö-vik Red Socks Skills Competition och få en liten glimt av vad lagen skulle kunna åstadkomma detta år styrde jag på torsdagskvällen cykeln mot Nydala Camping nynnandes på “Jag har väntat så länge på just denna dag, det är skönt att den äntligen kommer”. Vädret, humöret, ja allt var helt awesome! Maskoten tyckte dock det var lite väl varmt att springa så långt så blev några stopp längs vägen för att fylla på med vätska men tills slut var vi där! Väl framme blev jag dock både förvånad och orolig: Var är alla rödstrumpor?? Varför hör jag dem inte?? Vad är det som händer?? Jag ringer PPA och får höra att de fortfarande är i stugan, snart på G. När jag cyklade mot stugan började dock tankarna skena: ”skönt att de lever men vad har hänt med det alltid så taggade laget? De brukar ju höras och synas på långt avstånd… Hur ska detta gå?”. Väl nere på gräset släppte oron. Inte ens när maskoten gjorde sitt bästa för att distrahera slagare och kastare så tappades koncentrationen. Det både slogs och kastades lite längre och lite högre än året innan samtidigt som öldrickandet inte heller (tack och lov) verkade ha ändrats! Det verkade verkligen lovande!

På fredagen övergavs kontoret vid lunch för att ansluta till White på universitetsängarna för att se dem säkra vidare spel. Vidare till Mariehemsängarna för att se Red utan direkt ansträngning ta hem sin sista match. Båda lagen till slutspel! Det var inte bara som jag anade kvällen innan. Rödstrumporna var verkligen bättre i år! På något vis hamnade jag vilse på fredagskvällen och hamnade inte på campingen. Dumt, konstigt och det kommer inte att hända igen! Tur att jag i alla fall hittade rätt på lördagskvällen!!

Lördag: När maskoten fick sin röda yran-scarf runt halsen sträckte hon på sig lite extra som att hon visste vad som väntade. Med pigga och snabba ben sprang hon glatt mot ängarna. Äntligen dags igen! Väl på ängarna började det i lite förvirrat tillstånd med en hel del förflyttningar och oklarheter. Den enda som verkade överlycklig över allt traskande fram och tillbaka var maskoten som fortsatte att hoppa och skutta av upphetsning och förväntan! Trots all förvirring påverkades inte Whites spel nämnvärt och en seedningsmatch var på G. Några minuter in i matchen ändrades motståndarlagets kaxiga attityd till vad jag inte kan förklara som annat än rädsla. Kanske på grund av Whites fantastiska spel, kanske på grund av maskotens vita blänkande hörntänder och skall. När även Red anslöt trappades Whites spel upp ytterligare några snäpp och seedning var ett faktum! När resan var över för båda laget blev rastlösheten för stor för maskoten och vi övergav ängarna för detta år. Jag menar, hur kul är det att titta på brännboll om det inte är Ö-vik Red Socks som spelar?!

En vecka har nu gått sedan brännbollsyran 2013 och jag och ”lilla” maskoten tackar för detta år och längtar redan efter att få se vad rödstrumporna kan åstadkomma nästa år! 

~ Elin Nilsson, Efterkrönikör

Efterkrönikan är ett koncept med samma logik som föregångaren Gästkrönikan. Vi ger rubriken, du skriver texten. Skillnaden är att Efterkrönikan kommer efter Yran. Vill du också skriva för "Efterkrönikan"? Hör av dig till GM/PPA så skickar vi en rubrik.

Share This:

Post Tags: