Ö-vik Red Socks har funnits i över åtta år. Men, säger du, vi fyllde ju precis nio? Nja, det är en sanning med modifikation. Vi har deltagit i nio Yror, men det innebär ju att vi funnits i lite drygt åtta år.
Det slog mig när vi var på väg mot finalbanan för att upprätta Camp Redsocks, att förbättring har blivit en del av klubben och dess två lag. Det har blivit så naturligt att man ibland glömmer bort det. Vi har gått en lång väg från det lag av bakfulla pojkar och, inte lika bakfulla, flickor som, jag vill egentligen inte säga ”spelade” då det är att förringa alla som spelar brännboll så jag säger istället ”medverkade i”, fyra matcher en lördagsmorgon i maj 2005. I och med att resan varit så pass lång har man liksom utan att märka det glidit över från ett glatt partygäng till ett lag som nämns i snacket (åtminstone det interna snacket) när man pratar slutspel. Utvecklingen har gått från att dyka upp (Fabbe, jag tänker på dig), till att vinna en match (Pillertrillarna, vi minns er med glädje), till gruppfinal, till slutspel, till seedningsmatch, till den legendariska seedningen. Och så i år till en jämn match i 16-delsfinal.
Men när vi stod i en cirkel och pratade innan matchen mot Högst är Större än Längst sa vi att nu vi var seedade och att vi längtat så länge på det här. Att åtta Yror lett upp till just denna match. Just då tyckte jag att det stämde. Så här med lite distans undrar jag hur sant det egentligen är.
År 2005 hade vi inte ens i närheten nog med energi för ta oss till någon slutspelet ens för att vara åskådare. 2006 var vi nog för fulla. 2007 och 2008 är jag rädd präglades av samma sak. 2008 hotade dessutom undertecknad och Keane att bojkotta slutspelet även om en taxi skulle hämta oss. Men när vi nu 2009, genom stabilt spel och lite tur med motståndet i gruppen, tog oss till slutspel var det ju inte mycket mer att göra än att pallra sig upp på lördagsmorgonen. Matchen kommer jag inte ihåg mer än att vi förlorade den klart. Jaja, tror jag många tänkte, det gör ju inte så mycket, vi är ju bara turister här i slutspelet. Men nu var vi ju på ängarna och vädret har väl aldrig, förrän i fredags i år, varit bättre. Lika bra att stanna kvar och se lite slutspel.
30 maj, 2009 mellan kl12 och kl16. Där och då.
När vi såg lag som Bränn inte Bullen, BK Rel, BCZ och Übermensch hissa, skarva och löpa var vi fast. Vi blev fascinerade och det tog inte många timmar innan vi började prata om ”nästa år”. Inte som tidigare då vi pratade om att ”nästa år ska vi köpa en ny stereo” utan nu pratade vi om hur vi skulle träna och hur vi skulle ställa upp. Vi ville filma kasttekniker och började slänga oss med uttryck som hiss och dutt. Vi ville bli ett lag att räkna med. Ett seedat lag. En ny färg på nummerlappen. Red nådde fram redan under 2012 (även om den utlovade nummerlappen uteblev, vilket är än långt mycket större skandal än domarna). Men vi var några stycken i White som var väldigt sugna att också få känna på hur det kändes.
Så när vi natten mot söndagen, solbrända, salongsberusade och väldigt, väldigt glada sjöng med i Kentas låt ”Just idag är jag stark” och textstrofen ”jag har väntat så länge på just denna dag och det är skönt att den äntligen kommer!” så ljög vi inte. Vi hade väntat. I 1493 dagar.
Idag är det den 5:e juni 2013. Hur länge ska vi behöva vänta på en åttondelsfinal egentligen?
~ Viktor Norberg, Efterkrönikör
Efterkrönikan är ett koncept med samma logik som föregångaren Gästkrönikan. Vi ger rubriken, du skriver texten. Skillnaden är att Efterkrönikan kommer efter Yran. Vill du också skriva för "Efterkrönikan"? Hör av dig till GM/PPA så skickar vi en rubrik.
No Comment to " Efterkrönikan #2 - Väntat så länge på just denna dag "