Efterkrönikan #1 - Whites Yra 2013, En matchanalys

Någon sade i söndags att nu har man 362 dagar på sig att hitta det perfekta slaget till nästa år. Jag älskar den tanken. Hur vi skall bli bättre när vi precis, som nästan alla år, gjort vår bästa Yra någonsin. Båda lagen gick till slutspel och Övik Red Socks White tangerade Övik Red Socks Reds 27:e placering från föregående år. Red åkte dock tyvärr på en snöpliga förlust i 32-delen och fick lämna årets Yra oseedade. Eftersom lagen spelade samtidigt och dessutom hade långa avstånd mellan sig kommer här en sammanfattning av Whites Yra 2013. Reds Yra kommer i ett senare inlägg. 

Fredag 
Solen sken, som den sken. Marschen till ängarna gick bra. Uthämtningen av armbanden gick bra. Incheckningen av lagen gick bra. Planerna på Universitetet hade dock inte blivit jämnare sedan vi spelade där sist (2005) men stämningen var på topp när matcherna skulle börja. Tyvärr dök laget Villan inte upp när det var dags och det betydde att vi inledde med att möta föregående års femteplacerade lag, Bränn inte Bullen.

Bullen började slå och gjorde det klart halvlojt. Redan under matchens första 6 minuter hade vi dem som siste slagare 3 gånger. Dock träffade de samtliga. Efter detta kom de igång och kunde gå runt relativt bekvämt men utan att imponera. Inneomgången började helt ok för oss och vi fick igång ett godkänt tempo. En bit in tappade vi dock lite och hamnade med siste slagare. Denna knipa klarade vi oss dock ur genom att Forslund tryckte iväg ett befriande slag. Tyvärr kom situationen tillbaka med bara 1,5 minuter kvar. Ett lågt slag resulterade i två bränningar och satte oss i problem. Denna gång var det kört. Utebränningen, turneringens enda skulle det senare visa sig, var ett faktum. Matchen slutade med 14 poängs förlust men med klar mersmak. Den uppställning vi tränat på under våren fungerade bra även mot ett riktigt bra lag och slagandet såg stora delar av matchen stabilt ut. Norberg stod också för kanske Yrans svettigaste brännarinsats då han med ett magiskt hopp och full koncentration räddade bollen från att gå ner i bäcken bakom plattan.

Efter förra årets genomklappning i gruppspelet var det en del oroliga blickar som utväxlades innan den andra matchen. Ett andra år utan att gå till slutspel skulle vara ett hårt slag. Umeåföretaget Dohi Sweden som hade slagit upp ett stort tält och bjöd på skön musik under hela matchserien stod för motståndet. En förlust skulle göra att turneringen tog slut innan den ens hann börja. Dohi mötte Red föregående år och enligt rapporterna vann Red med en ”20-30 poäng”. Dohi började inne och relativt tidigt stod det klart att de skulle få jobbiga tolv minuter. Redan efter 7 minuter hade vi bränt ute dem två gånger. Ena gången genom bara missar och andra gången via en fin lyra och ett prefekt 32-meterskast från Brink. När vi skulle börja slå handlade det bara om att inte bli utebrända. Med stabilt slagande från samtliga och lågt tempo var det aldrig nära och vi kunde inkassera en bekväm 56-34 seger. Slutspelsplatsen säkrad och en stor lättnad hos alla spelare i White.

Efter matchen bjöd vi på lite ”Haba-Haba-dans” och njöt vidare i det underbara vädret. Vi hann också se Red ta en seger på Ängarna eftersom vår grupp var klar så tidigt.  

Lördag 
Redan vid frukosten på lördagen kunde man se att koncentrationen var på. Alla uppvisade bra form med tanke på att vi ändå inte tog det helt lugnt kvällen innan. Värmen var kvar och de röda strumporna satt på fötterna när vi återigen gjorde promenaden mot Ängarna. Vi visste att vi skulle ha en chans att ta en seedningsplats via att lottningen, på pappret, var bra. Dock är man ju aldrig så nervös som när man väntar på motståndet innan en match. Ser de bra ut? Verkar de starka? Denna gången var känslorna helt i onödan för när vi väl stod där så kom ingen motståndarlag. Det hade varit problem med en dubbelbeläggning av planen dagen innan och vår match hade flyttats från Universitetet till Ängarna. Något som hade förvirrat vår motståndare IBP09. Vi fick W.O på Ängarna via att motståndarna ej var på plats och vi började vandra mot Universitetet och seedningsmatch. När vi kom fram möttes vi dock av IBP09 som blev fly förbannade när de hörde att vi hade vunnit på W.O. Fullt förståeligt när sekretariatet på Universitetet hade sagt till dem att de skulle spela där och även de hade blivit lovade en vinst på W.O. Efter en stunds klassiskt kaos skulle matchen spelas direkt på Bana 1. Båda lagen fick småspringa dit och utan uppvärmning dra igång matchen. Klockan var då cirka 12.15, således 75 minuter efter utsatt matchtid men det kändes ändå som en bra och rättvis lösning för alla parter.

Den uteblivna uppvärmningen verkade dock inte påverka oss nämnvärt. Matchen spelades i lätt medvind och vi började inne med ett bra slagande. Vi höll ok tempo och kunde kosta på oss att slå några låga slag och dutta ut bollen. När vi gick ut kändes det tryggt. Det dröjde dock inte länge innan den känslan hade vänt. IBP satte igång ett högt tempo direkt och hade, för att spela en utslagsmatch med 2-slag ickebränd, ett nästan perfekt lag. 4 spelare som missade nästan jämt och 4 som slog väldigt bra. Dessutom en kille som slog ”Johan Boström-långt”. Vi hade tyvärr lite problem med avståndsbedömningen inledningsvis på grund av vinden och missade ett antal lyror. Dessutom kastade vi uselt. Känslan var att de hela tiden tog in. Efter cirka 7 minuter fick de problem första gången och blev siste slagare. Den gången gick de bra men situationen kom tillbaka 3 minuter senare och denna gång blev det två sneda slag. Det ena men en rätt liten marginal. När domaren skulle läsa upp resultatet kändes det som vi vunnit och så var det också. 10 poäng vann vi med, men det krävdes lite tur och misstag från motståndarna för att vi skulle fixa det. En eloge till IBP09 som gjorde det bra och en nyttig läxa för oss inför kommande matcher med 2-slag ickebränd och vikten av ett högt tempo.

2011 förlorade vi en seedningsmatch mot Fama, vi var en bit efter spelmässigt men sedan den dagen hade vi längtat efter att få chansen igen. Att få stå där och känna pulsen precis innan första bollen går iväg. Nu var det dags. Ich Dytzen stod för motståndet. Även här blev det viss väntan innan det var dags för spel men när det väl var dags började Ich inne och vi stod beredda ute. De slog helt ok, inte speciellt bra men satte sig inte som siste slagare mer än en gång. En del missar hade de men inga stora mängder. Vi spelade bra ute och när matchen vände kändes det som vi hade stora möjligheter att fixa det. Vi började också väldigt bra. Slog fantastiskt fint och det kändes som vi hade ett grepp. Efter cirka halva omgången fick vi veta att vi låg 2 poäng före vilket kändes logiskt med tanke på spelet. Efter det fortsatte vi bra med få bollmissar och Boström slog ett par låga fina bollar medan Brink och J hissade mycket fint. Motståndarna missade också en del lyror så med minuten kvar kändes det lugnt. Då kom uppgifter om att vi bara var 3 poäng före och nerverna kom tillbaka. Antingen var det felräknat tidigare eller så hade det missats en del poäng för känslan var att vi låg längre före än så. Nerverna han dock aldrig ställa till det och när domaren räknat ihop alla poäng hade vi vunnit med 4, vilket firades med mängder av glädjetjut och kramar. Äntligen var vi där. Säsongens alla träningar hade burit frukt. Jag skall erkänna att jag på resan sedan 2011 tvivlat många gånger på att vi någonsin skulle klara av det även om hoppet och känslan att det var genomförbart alltid fanns där. Känslan i kroppen var i alla fall underbar!

Nu var ju dock turneringen inte slut. Det fanns mycket kvar att spela om. Det var det fjärdeseedade laget Högst är större än längst som stod för motståndet i 16-delen. Innan matchen pratade vi om att visa att vi faktiskt är ett brännbollslag att räkna med och att vi inte vill klappa igenom på samma sätt som Red gjorde förra året utan att vi ville visa för oss själva att vi kunde matcha de bästa lagen.

Vi hade innan matchen aldrig spelat 1-slag bränd i tävlingssammanhang så viss osäkerhet fanns, även om vi tränat några enslagsmatcher. Inte blev situationen bättre av att det regnade och blåste sned motvind under matchen. Riktigt svåra förutsättningar således. Vi började inne och hade som taktik att hålla nere tempot och verkligen koncentrera oss for att minska de kritiska lägena. Vi hamnade dock två gånger ganska tidigt som sista slagare vilket Forslund och Brink löste galant. Efter det fick vi upp rytmen och fick bra utdelning på slag och löpare så vi kunde gå runt relativt enkelt. Mycket välbehövligt i den delen av matchen då vi behövde få tiden att gå. En gång till hamnade vi som siste slagare men det blev ytterligare en befriande träff. När tiden var ute hade vi klarat oss och det kändes som att nu kan detta tusan gå. Bränner de ute sig så kan vi fixa detta. Vi visste också att vi hade publiken och resten av Redsocks med oss och att de skulle skapa tryck. Redsocks-klacken väsnades och satte press på varje slagman och jag tyckte att man såg pressen i deras ansikten. Deras slagande inledningsvis var inte heller bra utan de hamnade som siste man två gånger. Dock träff båda gångerna. Starkt! De kom igång efter detta och fick in rytmen och de tryckte iväg ett större antal längre slag. Boström på backfield fick slita hårt och gjorde det mycket bra då han fångade i princip allt. Här kändes det som att deras högre tempo skulle bli avgörande men med några raka missar, det går fort i brännboll, stod de med sista slagare ytterligare en gång. Dessutom skulle tiden vara slut efter denna slagare. 3 spelare hade de på sista kon också. Mycket viktigt läge således.

Bollen upp i luften, svingen kommer och en låg boll. Bara en meter längre än kortslagslinjen men med bra fart. Den slinker igenom oss och de får in sina spelare från tredje. Snyggt jobbat av Högsts slagare att träffa i det utsatta läget! När domaren räknat ihop poängen hade de vunnit med 7. En miss där och segern hade varit vår. Vi var ändå nöjda med vår insats, det hade kunnat gå sade vi till varandra efter matchen och det var också känslan. Med lite vassare utespel och bättre fart i kasten hade vi kanske kunnat sätta ännu mer press på dem men det får vi öva på till nästa år.

Alla spelare i laget gjorde verkligen en bra turnering! Brink och J:s slagande, Boströms låga bollar och lyrtagande, Anderssons och Erikssons löpande, Forslunds träffsäkerhet i slagandet, Båvners träffsäkerhet i spindelrollen, Bergströms lyrtagande och lugn, Wahlbergs och A. Norbergs allroundförmåga i både inne- och utespelet samt V. Norbergs säkra agerande på brännplattan. Vi fick bra utdelning på vår mix i laget där vi har ett antal riktigt vassa löpare och några riktigt duktiga slagare. Via att vi ofta kunde springa två koner så kunde vi slå en del låga/korta slag och undvek dessutom allt för mycket press under långa stunder av matcherna.

Sammantaget en mycket väl genomförd turnering av White som kunde lägga sig på lördagskvällen med ett stort, stort leende på läpparna!

Jag kan komma ihåg någon detalj fel. Skriv gärna i kommentarorsfältet så ändrar jag. 

~ Peter Forslund, Efterkrönikör
Efterkrönikan är ett koncept med samma logik som föregångaren Gästkrönikan. Vi ger rubriken, du skriver texten. Skillnaden är att Efterkrönikan kommer efter Yran. Vill du också skriva för "Efterkrönikan"? Hör av dig till GM/PPA så skickar vi en rubrik.

Share This:

Post Tags: