Stunder att stanna upp

Jag har i ett tidigare inlägg propagerat för att man ska ta tillvara på känslan när man på torsdagen börjar bege sig mot Umeå. När väskan är packad och man låser dörren och har HELA yran framför sig. Den känslan.

Och det ska man såklart göra, men jag vill ändå lyfta fram ett par tidpunkter till som jag tycker man ska stanna upp och verkligen njuta av när de inträffar och inte bara jäkta igenom.

Första sprättade ölen utanför stugan i Umeå på torsdag eftermiddag/kväll

Jag skulle ljuga om jag sa att det var första ölen för dagen och även själva resan upp kan vara nog så trevlig så går man in i trivsel-mode på allvar när man är på plats. Djupt sittandes i en brassestol någon annan köpt så har man det typ så bra man kan ha det.

När det röda lämmeltåget slingrar sig ängarna

Att kliva upp på fredagen brukar i regel vara en härlig blandning av tunga huvuden och lätta hjärtan. Frukost och pepp i all ära, men det är när man ser gångbanan vid Morkullevägen täckt med röda tröjor som man fylls av, förutom av glädje, också av stolthet. Vi är inte ett bara ett kompisgäng eller ett brännbollslag. Vi är en av världens största brännbollsföreningar (om inte den största).

När den sista matchen är spelad på fredagen

Ok, det här är till stor del påverkat av a) vädret och b) hur det har gått. Men vi vet att vi sjunger lika bra i regn som i solsken och även 2012, när White lyckades förlora mot ett fyllelag som man borde slå med tre spelare på plan, var det, när promenaden tillbaka till kansliet inleddes med en lagom ljum Spendrups i handen, inte alls oangenämt. Passa på att stanna i en minut extra på ängarna. För nu går helgen undan. Någonstans här når Yran sin högsta hastighet och pausar man inte är risken stor att den susar förbi. Tänk på att det är 364 dagar kvar tills nästa fredag på Yran så det finns liksom ingen anledning att jäkta förbi denna.

De första stegen på ängarna på lördag morgon

Nu är fyllelagen ”av-diskade” och de lag som traskar runt er är de som ni kommer få kämpa för att besegra. Yran har blivit Cupen och i ca 6 timmar framåt är brännboll ingen lek, inget sällskapsspel och inget man håller på med för att ”det är så roligt”. Nu jävlar ska det vinnas. Hur många gånger och i hur många sammanhang per år får ni säga ”Nu är vi med i Sverige-eliten”? Njut av det direkt. För rätt vad det är stöter ni på Raska Taskar i första matchen och då känner man snabbt att det är skillnad mellan Sverigeelit och Sverigeelit.

Finalen – att spela den, men kanske mer troligt att se på

Om ni någon gång måste övertyga någon att ”brännboll ÄR en riktig sport” så ta med dem till finalen. Helst om det är en drabbning mellan något av de maskinliknande lagen som spelar. BCZ, BK Rel eller Salming. Det får ju även den mest oinsatte att inse att kompisgänget som lirade på midsommar, och som tyckte sig vara ganska vassa, skulle bli pulvriserade till atomstorlek. Det var också den upplevelsen som gjorde att vi klev över från hyfsat fyllelag till seriöst lag med långsiktigt mål att bli seedade. För vem vill inte ha en färgad nummerlapp?

Share This:

Post Tags: