Från 20-åringar i bakisdimmor till 30-åringar i idrottsförening

Okej. Jag försöker minnas tillbaka till min första brännbollsyra. Det känns sjukt länge sedan, och det är länge sedan. Vi snackar alltså maj 2005. Att jag då som 19-åring skulle kunna ana att brännbollsyran skulle bli så här stor känns otänkbart i dag. Jag kommer ihåg att jag trodde mig komma sent till första matchen, att Babe Ruth inte alls kom, att vi hade sjukt roligt och att hela atmosfären kring brännbollsyran kändes speciell.
2005 var vi inte i närheten av att vinna en match, men det spelade ingen roll då. Känn på den här artikeln, som Norberg publicerade i ortstidningen efter Ö-vik Red Socks första turnering i Umeå:
"Ö-vik skickade flera bra spelare till Bränbollsyran som avgjordes i helgen på Umeås ängar. Ett av lagen från Ö-vik som stack ut, men som inte nådde upp till de högt ställda förväntningarna, var Ö-vik Red Socks som trots en fin inställning och god lagmoral förlorade alla fyra matcherna man spelade. De starka vindarna
och de ibland tvivelaktiga domsluten till trots visade Red Socks fin inställning och kämpade på. 
– Vi kommer igen nästa år och då kommer vi gå längre, spådde lagledaren och allt-i-allon Daniel Boström."
Ett glatt gäng-känslan på den texten finns med även i dag, trots att vi då inte alls satsade på det här med brännboll. För att vara ärlig så var vi i  Red Socks på den tiden inte alls särskilt sugna på att spela brännboll. Vi ville helst dricka sprit, elda upp soffor, kasta ut tv-apparater från korridorer och sånt där häftigt som man gjorde just den där kvällen på Ålidhem. Så sjukt dumt. Och onödigt. Men häftigt, tyckte vi då.
Sedan dess har det hänt en del. Skulle säga att vägskälet till ett mer seriöst synsätt på själva brännbollsturneringen kom när vi väl tog oss till slutspel. Vi vägrade ju slutspel de första åren, med anledning av spel även på lördag. För hur ska man kunna spela på lördag när det är fest på fredag?

Nåväl. Någonstans här började vi också träna mer, bygga upp ett varumärke och helt enkelt bli bättre brännbollsspelare. Vi började vår vandring från bakisdimmor på toalettgolv, jäger i kaffet, korridorsliv, Ålidhem, bedrövligt brännbollsspel, brännbollsnoviser, kung-spel, gemenskap och glädje till respektabla brännbollsspelare i proffsig förening med huvudsponsorer och ett helt koppel med drivna personer som jobbar ideellt för att göra Red Socks till världens bästa brännbollsförening.
Jag slås nästan varje vecka av hur vi tillsammans gör Red Socks så stort och häftigt. Smaka på det här. Vi har brännbolls-app, laglåtar, blogg, hemsida, stark mediebevakning, egna barnkläder, ölglas, kepsar och andra supporterprylar. Samtidigt som vi blivit seriösare så har vi alltid haft kvar glädjen i spelet, och framför allt gemenskapen. Red Socks är en enda stor röd familj, en idrottsförening som är unik. Och Red Socks är unik tack vare alla er spelare.

Nu är det en vecka kvar till yra, och jag ser fram emot total dominans både på och vid sidan av brännbollsplanen. Allt detta sker med er, i vår idrottsförening.

Share This:

Post Tags: