Efterkrönika #8 "GM's tack för i år"

Efter många smarta/vackra/roliga/fina efterkrönikor kände jag tillsluta att det var dags även för mig att reflektera över Yran som utspelade sig för lite drygt 2 månader sen.

Att vara GM är grymt kul, det kan helt klart rekommenderas. Och jag tror att det är en rad olika faktorer som har gjort det här året så kul.

Tidigare år har ju alltid huvudfokus för mig legat på själva Yran-helgen med någon liten annan ljusglimt i form av kräftskiva/julfest/EHD osv, men det här året som har passerat har känts mer som att det har genomsyrats av Övik Red Socks på så många fler plan.

Det började med att vi satte den numera legendariska ”20e-novemberdoktrinen”, jag och den fantastiska PPA:n Johanna.
Vi satt där i bubbelpoolen och bara spottade ur oss idéer på vad vi ville med laget. Vi hade storslagna planer på att skapa en lång upptakt för Yran, att se laget och Yran som ett jobbprojekt där vi skulle göra SWOT-analyser m.m för att sedan presentera allt i den längsta presentationen i ÖRS-historia. Vi fick något drömskt i blicken när vi spånade om ett Skills Competition – fast på vintern(!) och att vi skulle skriva pressreleaser så att kanske, kanske vi skulle få lite mediabevakning .  Att vi borde kunna få till både snygga kepsar men också att vi skulle jobba på den spexiga delen, ”tänk om vi skulle kunna göra en lagdans?!”. Vi bestämde också att 2013, det var året då vi skulle bli mentalt seedade etta.

Nu när jag sitter här och ser tillbaka på allt, så gjorde vi ta mig tusan nästan alla saker vi pratade om den där mörka november kvällen. Jag tror att det är en stor del i att det har känts så kul.

En annan är helt klart att jag haft den fantastiska Johanna vid min sida. Tillsammans har vi kläckt idéer, haft skrivkramp, svettats på ett gym för att fått ihop en koreografi till Haba haba, skrivit planeringslistor i Excel, stöttat varandra genom allt och antagligen skickat hundratals mail till varandra. Tack Johanna!

Sen är det ju självklart alla ni, laget, som har gjort det här året.
När jag berättar för folk att jag spelar brännboll brukar den första frågan vara ”Va, på riktigt?!”. Numera är det skönt att man bara kan veckla upp DN mittuppslag (Ja den ligger i skåpet bakom mig på jobbet, alltid redo) och säga, ”Ja, på riktigt”. Men sen när jag berättar mer är det oftast något annat än själva spelet jag kommer tillbaka till. Det är er.
Det är känslan av att det finns ett gäng som har en speciell plats i ens hjärta. Vi är inte alla dom kompisarna som hörs mest under året, vissa av er träffar jag ju nästan bara under Yran helgen.  Men vi blir som en stor familj man alltid kommer tillbaka till på något sätt. Som att ni är dom enda som förstår. Som fattar varför man beger sig ut till ett blåsigt Gärdet i april, eller varför man säger åt sin chef i december (om inte tidigare) att man vill vara ledig 1-2 dagar i slutet på maj. En GM är ingenting utan sina spelare. Tack för att jag fick ha er som "mina" spelare under det gångna året.

Hade jag skrivit min efterkrönika dagarna efter Yran hade jag säkert skrivit om det vackra vädret, alla jävla mygg på kvällarna, eller om att vi i år – för 9e året i rad – gjorde en lite bättre Yra.
Men med lite perspektiv så är det inte bara dom 3 dagarna i maj, som betytt mest för mig. Det är hela det här året.

Med minnen från en kväll natt när precis ALLA i laget skulle med i landslaget och när jag med lätt tårfylld blick stod i en ring av människor som skrålade till ”Just idag är jag stark”, och numera med vetskapen om att vi redan har varit ute och tränat efter Yran mer än vi antagligen någonsin gjort så är jag helt övertygad om att brännbollssäsongen 2013/2014 kommer bli minst lika bra som detta år varit. För nästa år….Då jävlar.

~ Amanda Norberg , Efterkrönikör

Efterkrönikan är ett koncept med samma logik som föregångaren Gästkrönikan. 

Vi ger rubriken, du skriver texten. 

Skillnaden är att Efterkrönikan kommer efter Yran. 

Share This:

Post Tags: