Att säga att det finns två slag i brännboll, enhandsslag och
tvåhandsslag, är som att säga att det finns två ölsorter i världen, mörkt och
ljust. Dock vi vet ju alla att det finns mängder av ölsorter (ale, lager,
stout, weissbier, 12%igt spontanjäst munköl från Belgien osv osv.) och vi har
ju inom Red Socks länge försökt prova dem alla.
Men lögnen om att det bara finns två slag är ännu större.
Det är ju till och med en lögn att säga att det finns lika många slag som det
finns brännbollsspelare. Bara jag själv bränner igenom två-, trehundra olika
slag per försäsong. Samma jakt vartenda år.
Två månader kvar:
Efter tio (mer eller mindre) brännbollsfria månader sätter man igång.
Svinkallt. Gräset är kanske inte torrt, men i alla fall så gott som snöfritt.
Alla har mössa. Danne har solglasögon. Peter har shorts. Rylle är med. Man
plockar upp trät och bollen och ser ut över ett grått Gärdet. Och så svingar
man. Gång på gång. Samma slag om och om igen. Och man träffar. Och man slår
långt. Och man känner att i år, i år händer det.
En månad kvar: Varmt är det inte än, men gräset börjar bli grönt och det finns ett hopp om en vår. Någonstans långt där borta. Danne kommer sent från en löprunda. Peter har skippat shortsen. Rylle är inte där. Man har ett par pass i kroppen och man har sagt saker som ”jag tycker det känns som att jag formtoppat för tidigt i år” och även ”man kanske ska testa tvåhandsfattning i år”. Under passets gång håller man ett bra snitt, men testar olika svingar, hissar och ibland ”att skjuta lågt åt vänster” (mycket oklart varför).
En vecka kvar: Axlar och armbågar börjar värka på Mattias och Viktor. Rylles baksida lår från 2010 spökar och hans syns inte till. Värmen har nu kommit och man sitter i gräset och dricker en folköl innan träningen börjar. Där någonstans börjar det gå utför. Man svingar och svingar. Tänker för mycket. Testar nya sätt. Nya grepp (både bildligt och bokstavligt). Nya tankebanor. Man släpper trät och börjar om. Man byter till och med hand. Man börjar bli frustrerad. Axeln gör ondare än någonsin.
En dag kvar: Efter en förstärkt starkölslunch har man små-ölat sig genom eftermiddagen i den varma solen i Kristinebergsparken. Lagomt rund under fötterna (som inte är försedda med dobbar) och med magen full av pizza spontangreppar man trät och slår några riktiga kanon-slag. Oj, tänker man mellan klunkarna. Det här känns bra.
Yran dag 1: Man gör en bra match som utelag och ställer sig som första slagman på plattan. Tankarna rusar. Det här har man väntat på ett helt år. Man svingar. Man svingar igen. Man går och ställer sig på första kon.
Yrans fantastiska fester pågår under hela helgen och när man kommer in genom dörren där hemma, hes och solbränd (i bästa fall) inser man att nu börjar den igen. Den 362 dagar långa jakten på det perfekta slaget.
En månad kvar: Varmt är det inte än, men gräset börjar bli grönt och det finns ett hopp om en vår. Någonstans långt där borta. Danne kommer sent från en löprunda. Peter har skippat shortsen. Rylle är inte där. Man har ett par pass i kroppen och man har sagt saker som ”jag tycker det känns som att jag formtoppat för tidigt i år” och även ”man kanske ska testa tvåhandsfattning i år”. Under passets gång håller man ett bra snitt, men testar olika svingar, hissar och ibland ”att skjuta lågt åt vänster” (mycket oklart varför).
En vecka kvar: Axlar och armbågar börjar värka på Mattias och Viktor. Rylles baksida lår från 2010 spökar och hans syns inte till. Värmen har nu kommit och man sitter i gräset och dricker en folköl innan träningen börjar. Där någonstans börjar det gå utför. Man svingar och svingar. Tänker för mycket. Testar nya sätt. Nya grepp (både bildligt och bokstavligt). Nya tankebanor. Man släpper trät och börjar om. Man byter till och med hand. Man börjar bli frustrerad. Axeln gör ondare än någonsin.
En dag kvar: Efter en förstärkt starkölslunch har man små-ölat sig genom eftermiddagen i den varma solen i Kristinebergsparken. Lagomt rund under fötterna (som inte är försedda med dobbar) och med magen full av pizza spontangreppar man trät och slår några riktiga kanon-slag. Oj, tänker man mellan klunkarna. Det här känns bra.
Yran dag 1: Man gör en bra match som utelag och ställer sig som första slagman på plattan. Tankarna rusar. Det här har man väntat på ett helt år. Man svingar. Man svingar igen. Man går och ställer sig på första kon.
Yrans fantastiska fester pågår under hela helgen och när man kommer in genom dörren där hemma, hes och solbränd (i bästa fall) inser man att nu börjar den igen. Den 362 dagar långa jakten på det perfekta slaget.
~ Viktor Norberg, GästkrönikörGästkrönikan är ett koncept med logiken: Vi ger rubriken, du skriver texten. Gästkrönikören har alltså inget som helst ansvar för rubriken, men fullt ansvar för innehållet i texten. Vill du också skriva för "Gästkrönikan"? Hör av dig till GM/PPA så skickar vi en rubrik.
No Comment to " Gästkrönikan - Jakten på det perfekta slaget "