Vinnarskalle, smaka på ordet. Laddat med energi, fullt av hopp. Viljan att uppnå någonting, viljan att lyckas. Ett ord som borde vara en eftersträvsam egenskap. Något man skall vara glad att man föds med, vara glad att man kan utveckla. Något varje spelare i Ö-vik Redsocks borde ha. Tyvärr upplevs inte ordet så.
Dålig förlorare. Inte alls samma känsla, smakar mycket mer beskt, mer unket. Inte alls nått att sträva efter. En avskyvärd egenskap enligt vissa. Naturlig för andra, men aldrig så naturlig att den kan accepteras fullt ut eller för den delen kallas normalt. En dålig förlorare är per definition en sämre människa.
Varför är då orden så intimt förknippade med varandra? En person som har vinnarskalle placeras direkt också i facket dålig förlorare. Utan undantag. En positiv egenskap har helt plötsligt bytt karaktär och blivit en dålig. Det förutsätts att den ena inte kan leva utan den andra och på så vis kan vinnarskalle aldrig vara något positivt då man på köpet får det andra. Knepigt, absolut. Varför kallas man dålig förlorare så fort man kräver att någon skall göra sitt bästa? Självklart har vissa båda egenskaperna men ibland är de som inte vill vara sämre som är de sämsta förlorarna, inte de som vill vinna. Borde inte kravet för att vara dålig förlorare vara att man surar när man väl förlorat?
Varför kan inte en vinnarskalle få vara en vinnarskalle och en dålig förlorare en dålig förlorare?
Efter denna lilla utläggning är frågan på sin plats: Kommer obligatoriskt deltagande vid eventuellt slutspel skrivas in i kontrakten och vad ligger årets lön på? Vad säger GM och var är kontrakten?
//Killen som inte på något sätt kommer från epitetet dålig förlorare
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
No Comment to " Hopblandning av uttryck skapar alltid förvirring "