Nu kommer en utläggning som är aktuell, verklighetsstuderad och i högsta grad oroande. Vanligtvis när firma Norberg/Boström redogör för sina teorier brukar det resultera i några rynkningar på ögonbrynen, ibland några nickningar eller huvudskakningar men för det mesta kommentarer om att man har för mycket fritid. Denna utläggning är dock mycket viktigare än så, då den berör Ö-vik Red Socks på ett direkt och mycket oroande sätt.
I korthet handlar teorin om oroväckande signaler när man tar med en flickvän för att spela brännboll. Låt oss ta det från början. Red Socks Syd skulle denna härliga lördag i huvudstaden spela sin första träningsmatch för säsongen. En tapper trupp på fem spelare kompletterades med ytterligare tre hoppfulla provspelare (fyra om man räknar in lilltjejen på cykel som dissade Peter). En av de provspelande denna dag kan vi för enkelhetens skull kalla Johanna. Det är henne denna teori baseras på.
Det första varningstecknet kom redan efter första slagman. Den andra huvudpersonen i denna teori, låt oss kalla honom Peter, skulle gå ut och slå sin första varvning för året. Första slaget, bom. Inte en min. Andra slaget, likaså. Tredje slaget, även där. Fortfarande syntes inte tillstymmelse till frustration eller den ilska man borde förvänta sig. Nejdå, brännbollsträet lades snällt på marken och Peter gick till första konen till synes oberörd. Detta var, som ni förstår, ett första oroande varningstecken.
Efter de första 10 minuterna som innelag hade varningstecknen fortsatt rulla in. Vart var grin-ansiktet vid löpningarna? Peter såg så harmonisk ut, allt gick så enkelt och laget ledde med 32-9. Som utomstående KonsultExpertSkribent kunde jag dock inte släppa taget om denna observation som redan i halvtid fick benämningen ”Johanna-effekten”. Bara en sådan sak som att Peter inte längre tjuvade i löpningarna var ju högst anmärkningsvärt, ett tecken på att något inte stod rätt till. Och ledningen med 32-9 borde inte Peter varit så nöjd med; minst en 4-5 potentiella varvningar hade gått om intet. Och hur kan man stå där i halvtidsvilan och äta jordgubbar när det som egentligen behövdes var att bestämma brännare och vem som skulle agera spindel och hur kastvägarna skulle organiseras?
I korthet handlar teorin om oroväckande signaler när man tar med en flickvän för att spela brännboll. Låt oss ta det från början. Red Socks Syd skulle denna härliga lördag i huvudstaden spela sin första träningsmatch för säsongen. En tapper trupp på fem spelare kompletterades med ytterligare tre hoppfulla provspelare (fyra om man räknar in lilltjejen på cykel som dissade Peter). En av de provspelande denna dag kan vi för enkelhetens skull kalla Johanna. Det är henne denna teori baseras på.
Det första varningstecknet kom redan efter första slagman. Den andra huvudpersonen i denna teori, låt oss kalla honom Peter, skulle gå ut och slå sin första varvning för året. Första slaget, bom. Inte en min. Andra slaget, likaså. Tredje slaget, även där. Fortfarande syntes inte tillstymmelse till frustration eller den ilska man borde förvänta sig. Nejdå, brännbollsträet lades snällt på marken och Peter gick till första konen till synes oberörd. Detta var, som ni förstår, ett första oroande varningstecken.
Efter de första 10 minuterna som innelag hade varningstecknen fortsatt rulla in. Vart var grin-ansiktet vid löpningarna? Peter såg så harmonisk ut, allt gick så enkelt och laget ledde med 32-9. Som utomstående KonsultExpertSkribent kunde jag dock inte släppa taget om denna observation som redan i halvtid fick benämningen ”Johanna-effekten”. Bara en sådan sak som att Peter inte längre tjuvade i löpningarna var ju högst anmärkningsvärt, ett tecken på att något inte stod rätt till. Och ledningen med 32-9 borde inte Peter varit så nöjd med; minst en 4-5 potentiella varvningar hade gått om intet. Och hur kan man stå där i halvtidsvilan och äta jordgubbar när det som egentligen behövdes var att bestämma brännare och vem som skulle agera spindel och hur kastvägarna skulle organiseras?
I andra halvlek knappade motståndarlaget in underläget och med två minuter kvar var läget lika. Mycket talade för att en hedersam förlust skulle drabba Peters lag. Och det var precis vad som hände! Inte ens då syntes minsta upphetsning eller jävlaranamma. Jag tror till och med att en potentiell bränning slank igenom nätet beroende på dålig uppmärksamhet från Peters sida. Eller man kanske ska tolka det som uppmärksamhet på andra, i sammanhanget, mindre väsentliga ting.
Som uppföljning vill jag därför ställa följande frågor för fortsatt forskning och teoribildning inom området:
· Blir alla såhär när flickvännen är med och spelar brännboll? (generaliserbarhet)
· Är det rätt saker som undersöks? (validitet)
· Skulle samma mönster uppstå, hemska tanke, vid liknande förutsättningar i nästa träningsmatch? (reliabilitet)
· Är förhållandet detsamma om någons pojkvän är med? (genusperspektiv)
· Man-man /kvinna-kvinna? (ännu mer genus)
· Om denna teori kan bekräftas – hur kan man motverka detta? Går det?
· Kan man förbjuda flickvänner för att minimera risken för liknande händelser under Yran? Och hur mycket skit kommer man i så fall få för ett sådant statement?
· Är det i år det händer?
Jag vill på intet sätt verka obstinat eller bakåtsträvande, men alla nya och tongivande teorier måste som bekant granskas, ifrågasättas och vändas ut och in. Eftersom ingen annan lär göra det, åtar jag mig det tveksamma nöjet att opponera på denna studie.
SvaraRaderaJag menar att studien visserligen berör ett intressant område, och lyfter fram en viktig frågeställning, men att den dessvärre är ensidig och uppenbart styrd av författarens omfattande, och i utläggningen ICKE uppmärksammade, förförståelse
i ämnet.
Jag erkänner att forskaren gör viktiga och riktiga observationer av en smått ofokuserad Peter med brist på vinnarskalle under
lördagens match. Jag saknar dock ett klargörande kring det tänkta orsak-verkansambandet mellan flickvännens närvaro och Peters spelmässiga och inställningsmässiga brister. Det tycks vara ett högst godtyckligt gripande efter tänkbar orsak.
Författaren utelämnar helt resonemang kring alternativa förklaringar till den bristande fokuseringen. Studien berör exempelvis inte det faktum att en medspelare, här kallad Daniel, åt upp två tredjedelar av Peters medhavda förfriskningar och därmed lämnade Peter utmattad och dåligt uppladdad inför matchen. Inte ett ord ägnas heller åt den extremt avgörande, och därmed extremt distraherande, Newcastlematch som pågick parallellt med brännbollen. Vilken som helst av dessa alternativa teorier skulle i sig självt, och ännu hellre i kombination, kunna utgöra tillräcklig förklaring till Peters plötsliga, och förhoppningsvis tillfälliga, brännbolsdekadens.
Författarens verkar dessutom vara helt ignorant inför alla de positiva tendenser som trots allt tycks ha följt Peter under lördagen. Han hanterade på ett professionellt och kyligt sätt diverse kränkningar och psykningar
av icke namngiven lilltjej med cykel. Han lät sig inte kuvas av tillmäten som "bajskorv" eller kränkningar som att tvingas slava som bollkalle. Inte ens när hon åt upp 3/4 liter av hans jordgubbar lät han sig bekommas. Är det rent av en ny superman-Peter med nerver av stål som vi ser växa fram? Och kan det i så fall vara en avgörande tillgång i årets yra, rent av den vändning alla väntat på? Och är det i så fall i år det händer? Skrämmande är hur som helst att dessa infallsvinklar helt verkar ha gått författaren
förbi!
Som den värdiga opponent jag är vill jag dock slutligen lyfta fram utläggningens förtjänster och positiva sidor. Författaren har
valt ett intressant ämne, och har gjort en ambitiös ansats. (och all heder åt genusperspektivet som genomsyrar de avslutande orden)
Jag råder dock (eventuella) läsare av utläggningen att motta även denna teori med en rynkning på ögonbrynen, en huvudskakning, eller möjligtvis en nickning.
Tack för bidraget!