Fredagen den 26:e maj och de stora förväntningarna skulle infrias. Yran startade. Vi kände oss starka, vissa starkare än andra. Före matchen var det dags för fotografering och snacket i laget handlade mer om hur stort vi skulle vinna än om vi skulle vinna, vilket såhär i efterhand känns en aning konstigt. Det känns som att detta är en av mina viktigaste uppgifter inför året, se till att lagets självförtroende inte blir för stort och se till att fokus ligger på uppgiften.
Första matchen blev en katastrof. Speciellt en episod har fastnat på min näthinna. Det är mitt i vår inneperiod, laget går knackigt, många missar. Hasselhoff får iväg ett högst oväntat slag, men det blir tyvärr snedslag och ende spelare kvar i boet är Keane. Jag står på andra kon och tjuvar lite i staten. Keane träffar halvhyffsat och jag sätter fart. När jag rundar tredje kon känner jag att det här kanske inte går. Löper som bara fan och gör precis innan kon ett hopp. Av någon konstig anledning tror jag att det ska gå fortare så. Fortsätter efter hoppet nästan hela vägen ner i bäcken men klarar mig med minsta möjliga marginal och trots att spelarna i Ö-vik Red Socks har som ledord att inte sky någon bäck kändes det skönt att slippa bada. På väg upp ur diket ser jag att domaren har bedömt mig som inne. Grymt härligt. Vi slapp bli utbrända. Nu gäller det bara att få iväg bollen för mig då vi har 4 personer på tredje kon. Tyvärr är jag vid det här laget rätt trött och andfådd men tror ändå stenhårt på mig själv. Första försöket, upp med bollen. Miss. Fan tänker jag, nog ska väl ändå bolluslingen gå att få iväg. Andra försöket. Upp med bollen i luften. Inget bra uppkast. Upp med bollen igen. Miss. Ridå. All träning förgäves. Jag känner besvikelsen komma, jag har inte klarat pressen. Besvikelsen är stor och laget går vid domaren signal moloket tillbaka till boet. Som tur är kommer dryckesansvariga med lite tröst och en minut senare är vi på gång igen. Matchen då undrar ni säkert. Vi förlorade med typ 77-32 så allt var kanske inte mitt fel…
Minnesbild två är inte mycket bättre. Jag skulle rent av våga påstå att det, trots fjolårets stölder är mitt mörkaste Yran ögonblick. Tredje matchen och vi har fortfarande chansen att nå lördagens slutspel. Pillertrillarna har enkelt avväpnats i den andra matchen och vi inleder starkt i den tredje. Efter en grym träffa av Stevens är det min tur. Kastar upp bollen och får en perfekt träff. Rusar mot andra kon, får upp en rejäl fart fram mot kon och väntar bara på att fötterna ska få trampa sig igenom den lerhög som bildats. Precis vid kon känner jag bara AJ. Ramlar ihop och skriker. Ridå. Knäet gör sjukt ont. Jag som skulle varva. Laget kommer och hjälper mig upp. Fortfarande sjukt ont. Sätter mig i en stol och svär lite mer. Fortfarande sjukt ont. Yran är raserad. Fryser som bara den. Alla kläder är blöta. Jag är jävligt lerig. Det kunde omöjligt kännas sämre. Lindar knäet och leds till taxin som tar mig till sjukhuset. Väl där träffar jag på ett tjugotal andra spelare som delar mitt öde. Fötterna är virkade på en del, andra har slagit handlederna. Vi känner en stor gemenskap där på akuten, det enda vi vill är att återförenas med våra lag och få starta festen. Nu vet vi att vi kommer missa halva nöjet och det gör oss ledsna. Efter två timmar går jag hem. Har inte ens varit nära att få träffa någon doktor. Jag har fortfarande sjukt ont. Väl hemma kliver jag in i duschen. Jag är fortfarande jävligt lerig. Går till festen, men går hem två timmar senare för att lägga benet i högläge, då det svällt upp och numera liknar Roberto Carlos lår. Tragik. 7 dagar senare spelade jag fotbollsmatch. Vet inte om det säger mer om min smärttröskel än om mitt läkkött?
"Fötterna är virkade på en del, andra har slagit handlederna."
SvaraRaderaOm du såg att folk hade VIRKADE fötter, tror du inte att du hade fått lite smärtstillande vid det laget?
För övrigt är det bra att du inser att en GM's jobb mest består i att hålla tillbaka lagets ibland kraftigt överdriva tro på sig själv.